är kristna bättre föräldrar?
Finns det något som gör mig till en bättre förälder för att jag är en kristen (dessutom pastor)?
Konstig fråga kanske, men ändå intressant. För vad i ligger skillnaden i att vara kristen förälder, för någon skillnad måste det väl ändå finnas, annars kan det ju kvitta att vara en kristen. Till saken hör ju också att det finns en baksida med att vara kristen (särskilt i Jkpg) - fördommar!
Och en annan baksida är ju att pastorsbarn har ett rykte om sig att vara rebeller, särskilt pojkar, och vi har tre!
Sen finns denna oro som kristen förälder: "Gode Gud, låt mina barn få en tro på dig!" Men det är ju ett himla svårt läge när tron handlar om den fria viljan. Och om barnen väljer att gå en annan väg, hur gör man då med tron och allt som hör den till av kyrkan?
Pressen blir ju inte heller mindre av att vara kristen, att uppfostra någon i sann kristen anda, går det, hur gör man?
Samtidigt finns ju redan mycket av den kristna etiken i den svenska kulturen, så uppfostran blir kanske inte så speciellt kristen, den blir ju svensk, typ….
Sedan är det grymt lätt att snöa inne i kyrkans värld med all verksamhet (precis som det kan vara i idrottsvärlden), men är det sunt för barnen att växa upp enbart i en sådan miljö?
Som ni märker har jag nu bara frågor - jag ber DIG om hjälp! (kristen eller ej spelar ingen roll).
Skicka gärna mejl!
Är kristna bättre föräldrar?
"Håll alltid fast vid den fostran du fått,
September 27th, 2007 at 10:45 am
Jag tycker troende människor (av alla religioner) ofta är lugnare, tryggare o trevligare än de som är ateister eller ångestfulla sökare. Jag är muslim men har lyckats undvika att snöa in i den lokala moskéns verksamhet. Hänger mest runt på olika fotbollsträningar och matcher med barn och barnbarn. Ja, något ska man väl snöa in på?
Vad barnen själva tror är en sak mellan dem och Gud, tycker jag. Jag kan säga vad jag tror på men de blir inte muslimer (eller något annat) om inte de själva väljer och Gud vill det. Sen ska man skilja på kultur och religion o jag har visat dem skillnad på vad som är islam och vad som är min (ganska vidskepliga och hedersfixerade) nordafrikanska kultur. De har fått en ganska svensk uppfostran, men jag ser som nordafrikan skillnad mellan svensk kultur och kristen religion, som inte så många svenskar verkar se. T ex att jultomten och julklappar inte är någon idé från Jesus (Guds välsignelse över honom). Och tyvärr verkar pengar vara nya tidens religion. Kanske man som troende kan hjälpa sina barn att inte fastna i penningdyrkan. Men Gud vet bäst!mvh Ronaldinha
September 27th, 2007 at 3:39 pm
Tänk att det finns pappa-bloggar …!!? Fantastiskt!!… När jag för drygt 25 år sedan ansökte om nedsatt tjänst för att som pappa vara deltidsförälder fick jag beskdet av min chef skoldirektören att den “den där ska vi inte sasta på…” Uppmuntrande?? - men han och hans generetion har nu gått och nya pappor kommer till - roligt!!! (Och jag bytte jobb
)
Världen förändras, vissa saker från en dag till en annan, men andra ting tar det decennier eller generationer att se förändringar på. Då är det avgörande att kunna skilja på det ena och det andra. Annars finns stor risk att besvikelserna bli för stora, och kanske också besvikelser i onödan. Droppen urholkar stenen och det är sydvästen, den eviga, som böjer trädet, inte stormen.
Men är kristna föräldrar bättre? Men då måste man också fråga : Än vad då, och varför i så fall?
Visst, nog var mitt engageman att ta föräldraledigt beroende på en aktiv och djup kristen övertygelse. Självklart, och från mitt perspektiv. Men under åren har jag har mött så många andra som också har haft samma engagemnag, för barn, för de mindre, för de som när beroende av andra etc, men från vad jag först tyck från ett helt annan utgångspunkt.
Men vad är det att vara kristen? Där ligger nog en grundfråga för att reda ut detta. Är det inte att bry sig? Att låta sig beröras? Att försöka? Att känna att man inte är ensam i tillvaron med sin funderingar? Att det finns ett hopp bortom allt elände, allt besvär? Att det finns en morgondag?
Många av dessa vad man kan tycka “fina” ord och egenskaper kännetecknar för mej en god kristen. Men det kan också känneteckna andra människor, som inte själva kanske skulle vilja beteckna sig som kristna. Och det av en massa olika orsaker. Och detta är berikande. Det ger en öppenhet, i alla fall för mej, att vilja fundera vidare. För världen är större än jag först ser den. Så är det alltid. Eller om man vill uttrycka det som att Gud alltid är större än man först ser honom (henne?)
Utfrån detta kan jag se en konret reflektion på din undring:
- Barnen kommer själva under årens gång att vara med och skapa den värld som de också ska ta ställning till. Om de tillåts att gör det. Upplevelsen av kristen tro, eller vilken tro eller livssyn som helst, är inte statisk, den är personlig, och den uttrycks på olika sätt och i olika tider och i olika generetioner. Men bara om den tillåts gör det. Annars dör den. Den måste få livsluft. Dvs låt barnen få växa upp med sina funderingar, och framför allt; var som förälder nyfiken på hur de själva uppfattar tillvaron. Lyssna, och låt dej som förälder utmanas i din egen tro. Det finns inget så utvecklande och utmanande som att försöka hänga med i sina barns utveckling och både tidsbestämda och eviga funderingar. För betänk, på samma sätt som jag nu, trots mina nu vuxna barns goda vilja att förklara dagens ungdomskultur, är lite off ungdomskulturen, kommer också du att ställas vid sidan om och barnen kommer att tycka att dina ord som “typ”och “grymt” är utdöda och hopplöst gamla ord…!? Liksom delar av dina tankemöster, och vissa uttryck för din kristna tro. Men det finns också sådan som är tidlöst. Tankegods som inte försvinner, utan som finns kvar över generationer. Det gäller dock att skilja på det ena och det andra. Och det är det som är det outrgundliga och spännande (kristna trons eller vilken livsuppfattning som helst) utmaning. Ta vara på den - det är en gåva från dina barn till dej som förälder - och låt barnen söka sin vägar. Och osäkerheten om det skulle bli till en församling som du tänkt eller kanske till något annat som för dem (och dej) mycket mer spännande och utmanande, det är öppenhetens rikedom. Och då är även resan en del av målet.
Och vad som är centralt i den kristna tron det har man givetvis olika uppfattningar om. Men visst är som Ronaldinha skriver ovan, penningadyrkan, dvs som jag tolkar det habegäret för egen vinning skull och utan ansvar för andra, något som vi i många kulturer och i dagens värkd känner av som ett stort problem. Och då är det viktigare att vi var och en från sina egna utgånsgunkter, och kanske även dina barn framöver, tar ställning mot girigheten i världen, och låta alla goda krafter samverka. Och fler livsfårgor finns det att ta ställning till. Och med sina tidsbundna uttryck och språk, men där kärleken till livet och till nästan är det väsentliga. Och det vart dina barn än befinner sig som vuxna, och vilka uttryck för sin livsuppfattning de än bär med sig.
allt gott
Ingmar
September 27th, 2007 at 11:28 pm
Jag är uppvuxen med ateistiska föräldrar (inte så mycket då att vi satt vid köksbordet och pratade om att gud inte fanns utan mer att det inte var något som diskuterades alls. Det har aldrig varit en del av mitt liv helt enkelt). Själv är jag ignostiker (nej, inte agnostiker
.
Jag hade en mycket bra och stabil uppväxt med kärleksfulla föräldrar så jag tycker väl att det kanske låter lite insnöat att tro att man är en bättre förälder bara för att man är kristen?
Jag tror att den som är bra förälder är det, och den som inte är det är det inte.
Individuellt utifrån hur man är som människa och hur man klarar situationen med andra ord.
September 28th, 2007 at 8:55 pm
Oj, vilken fråga du ställer!
Bara för det har jag gått omkring sen du skrev inlägget och funderat som en tok på om det är så att kristna föräldrar är bättre föräldrar eller inte!
Först tänkte jag att jo men lite bättre är man väl. Jag själv ser mitt jobb som mamma som en gåva från Gud, som ett uppdrag från Gud, och jag tjänar Jesus när jag tar hand om barnen. Alltså lägger jag kanske ner mer tid och engagemang än andra…..eller?
Nej så kom jag på att så är det ju inte alls. Jag är definitivt inte en särskilt bra mamma när jag så ofta tappar tålamodet, inte orkar, inte har lust att jämt vara runt barnen och deras gnäll… det finns ateister och muslimer och miljoner andra som är mer engegerade föräldrar än vad just jag är…. Så nej på det viset är jag definitivt inte en bättre förälder bara för att jag är kristen.
Men om jag går på min egen tro, att det är just Jesus som är den rätte Guden, då är jag ju bättre förälder än okristna bara för att jag berättar för barnen om Jesus. Men det stämmer ju heller inte, för att vara förälder är ju inte att bara evangelisera, det är att ge kärlek och fostra.
Så nej jag är inte en bättre förälder bara för att jag är kristen.
Jag är bara den bästa mamman till just mina två barn, därför att jag är jag, och därför att jag ger dom kärlek, fostran, trygghet och närhet.
Det är sånt som spelar roll om man nu skulle mäta föräldraskap
//Jessica
livetsom.kristenforalder.com
October 2nd, 2007 at 10:29 am
NEJ! Kristna är per automatik inte bättre föräldrar. Själv växte jag upp med djupt troende föräldrar, en pappa som är predikant och en mamma som är bönemänniska, och min barndom var så fruktansvärd att det hade varit bättre för oss barn om socialen hade gripit in och placerat oss i fosterhem. För mina föräldrar var det jätteviktigt att fostra oss i den kristna tron och de pratade väldigt mycket om Guds ovillkorliga och aldrig sviktande kärlek men jag upplevde mig aldrig som älskad eller värdefull. Min pappa som vördades, i den frikyrkorörelse som mina föräldrar tillhörde, som en “stor Gudsman” var hemma en fruktansvärd tyrann som misshandlade oss barn medan mamma vände bort blicken och lät det hända. Den fysiska och psykiska misshandeln var självklart det mest skadliga inslaget i min barndom men utöver det så visade mina föräldrar en häpnadsväckande brist på vanligt sunt förnuft i det att de i alla lägen satte sina “kallelser” före sina barn och tvingade oss att flytta och byta skolor nästan varje år i sin iver att starta församlingar över hela Sverige. Eftersom det sammanhang de tillhörde på den tiden var otroligt kontroversiellt blev både jag och mina syskon utsatta för grov mobbing i skolan på varje ort vi flyttade till. Som vuxen har jag drabbats av återkommande djupa och livshotande depressioner men tack och lov är jag i grunden stark och lever nu ett mycket välanpassat och lyckligt liv med man och barn efter att ha kämpat hårt för att plocka upp spillrorna av mig själv efter de svåra skador som mina kristna föräldrar åsamkade mig. Sann, ovillkorlig kärlek fick jag först uppleva när jag träffade min ateistiska man. Han, som inte är ett dugg intresserad av Gud, är den bästa pappan man kan tänka sig, otroligt kärleksfull, tålmodig och klok. För min del är Gud och kristendomen oupplösligt förknippade med min tragiska barndom och “den kristna gemenskapen” kommer alltid i mitt sinne att vara förknippad med hyckleri och förljugenhet. Jag tror att om Gud finns och är kärlek så är han/hon grymt besviken på sitt kristna folk som påstår sig älska men väldigt sällan kommer ens i närheten av sann kärlek.
November 1st, 2007 at 6:31 pm
Intressant fråga, men nej jag tror inte heller att kristna är bättre föräldrar. Däremot så tror jag att om man lever nära Jesus och följer hans ödmjuka men bestämda exempel så tror jag att man blir en bättre förälder.
Sen är det inte alltid föräldrarna som kan påverka barnens val i livet, inte ens pastorsföräldrar.
Jag är pastorsbarn. Jag och min bror älskade att gå i kyrkan och gör det fortfarande. Min syster hade inga vänner där, fick “fel” vänner och flippade ut lite i tonåren. Mina föräldrar var förvirrade. Vad hade de gjort för fel? Jag har inget svar på den frågan. Men visst är det så att pastorsbarn lättare verkar “flippa ut”. Kanske beror det på de höga kraven ifrån hela församlingen, höga religiösa krav som kräver att pastorsbarn borde vara duktigare än andra barn. Själv upplevde jag det dock inte så utan tyckte om att vara pastorsbarn, man fick mycket gratis fika och uppmärksamhet!
November 12th, 2007 at 7:43 pm
Någonstans låter det väl som om det öppna sinnelaget är grunden för det goda föräldrarskapet. Oavsett om man är religiös eller ej. Själv är jag inte troende för fem öre, men jag tycker att kyrkan är helt ok. Skulle t ex inte kunna tänka mig att gå ur. Och jag respekterar naturligtvis vad mina barn tycker och tänker men samtidigt skulle jag ha lite svårt att acceptera att mina barn till 100 procent trodde på skapelseberättelsen. Men om de funderade på vem som fixade big bang så påstår inte jag att jag har en övertygande lösning.
Sen finns det väl rätt mycket i kristna tron som är väldigt smakfullt i uppfostran. Som omtanke och att ställa upp för varandra. Och kan barnen i ett kristet hem få mer av den varan så pekar väl det på ett bättre föräldrarskap.
April 15th, 2009 at 4:54 pm
Jag är så arg på mina föräldrar, det har ju kristna värderingar och så och säger att det är kristna men de har aldrig fört mig till en tro.
Jag har nyss blivit frälst (inte med hjälp av dem)och nu inser jag detta då blir jag så arg!! Varför talade de inte till mig om Jesus mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har så svårt att förlåta mina föräldrar för detta!! Men jag ska nog det någon gång. Jag är arg på dem för att de har sovigt i sitt kristna liv.
Om de verkligen tror på att Jesus är världens frälsare så borde de ha lyft sina feta arslen ur tv-soffan och sagt till mig hur underbar jesus är och vilket liv jag kan få!!
Men de var bara en snabbt rabllande kvällbön.
Sedan säger ju de att de är kristna men gör ingenting som är så kristet,
det gör ju bara att jag får fel bild av hur det är att vara kristen.
Om du har kommit en bit bort från Jesus tala om det för dina barn, spela inte kristen, det gör bara saken värre!
Jag säger till dig som en förälder som tror på Jesus tala med dina barn om Jesus. Me om den helige Andes kraft till att tala med dina barn på rätt sätt så att de lär sig att älska Jesus och inte får fel bild av hur en kristen är.
Tack Jesus för att du lärt mig vem du igentligen är, jag förstår förståss det inte till fullo men jag förstår det lite bättre, ge mig också kraft till att förlåta mina föräldar.
July 23rd, 2010 at 4:02 pm
Absolut inte. Jag är uppfostrad i ett kristet hem och jag är skadad för livet. Min barndom var ett ständigt flyttande och förlorande av kompisar. Evig önskan om att bli älskad mer än det där jag inte såg. Evig önskan om att vara ok fast jag inte hade samma tro. Talade i tungor på låtsas för att bli uppskattad etc. Hemskt. Jag önskar ingen att bli uppfostrad på det sättet. Kärleksfulla föräldrar som älskar sina barn över allt annat är bra föräldrar. Föräldrar som älskar sina barn lika innerligt vare sig tro är en bra förälder.
Lisa
July 23rd, 2010 at 6:02 pm
Håller med dig Lisa! Kärlek är det föräldrar behöver ge, oavsett tro.
Som kristen har jag en tro på att all sann och äkta kärlek, oavsett från vem, är godhet från Gud.
Tråkigt att höra att dina föräldrar inte kunde ge dig det du som barn egentligen behövde, och att du fick med dig saker som du helst vill glömma.
Samtidigt vet jag nu att det är svårt att vara förälder på ett bra sätt, alla kan misslyckas, men alla kan också stanna upp och tänka till, det är mitt ansvar som förälder.
/Jakob