Men du är välkommen att läsa min gamla blogg som skrevs under mina tre pappaledigheter.

MVH
/Jakob

Efter att ha börjat på söndagsskolan så är han fast besluten om att Jesus finns och att han har fest hos sig. Men var Jesus befinner sig är det inte lika lätt att veta. I rymden nånstans brukar han säga…

Tomten är inte heller så lätt att lokalisera, där det finns snö brukar bli den vanliga förklaringen. Och att han kan skicka en önskelista till tomten är solklart, och givetvis kan han också skicka brev till Jesus.

En dag kom Eddie hem med en rulle med ett istoppat brev. Han förklarade för alla på dagis och oss att det var ett brev till Jesus med en karta så att Jesus skulle hitta till vårt hus.

Och en kväll förenade han dessa båda märkliga figurer genom att säga att Jesus och Tomten var kompisar bodde längst upp på Järabacken.  För så måste det vara! Julen handlar ju om att man har en fest för Jesus och att  det inte är så lätt att ge packet till Jesus så Tomten kommer med dem till oss i stället - vilken fruktansvärt logisk kille!

Därför är det grymt dumt att göra en som en kyrka hade gjort och satt upp en förbudsskylt med tomten på!!! För vilka barn vill gå till en kyrka där man inte "tror" både på Jesus och Tomten? Inte Eddie i alla fall…

Då det bestämdes att Ville skulle testa att ha glasögon för att komma till rätta med sin skelögdhet så var jag hyfsat skeptisk. Att hans lilla översynhet skulle ha något att göra med det skelande ögat och att vi skulle tvinga en tvååring att bära glasögon var en utopi. Speciellt med hans lillebrors brutala rivande efter allt vad glasögon han kunde få grepp om. Och vi visste, att när Ville väl ställt sig på tvären för något så var hans vilja näst intilll orubblig.

Men föräldrar kan tro fel som sina barn, mer än man anar. Första kvällen med sina glasögon var det mest att han lärde känna dem och satt och putsade och la dem i sitt fina bamsefodral. Men på morgonen efter satte han på sig glasögonen och har haft dem på sig varje dag efter det. Vi kanske får påminna honom om dem på morgonen, men vissa dagar kommer han själv springade med dem och vill ha dem. "Minna!!" säger han med ett leende.

Och nu känns det konstigt om han inte skulle ha dem på sig. Han behövde dem, han ser bättre med dem och de är redan en del av hans nya liv… världen har blivit annorlund för Ville med hans nya glasögon.

För mig har detta blivit en oerhört talande metafor för livets skiftande skeenden. Att se livet med nya glasögon är en stor omställning. Det går inte att leva ett helt liv utan glasögon, vissa får det tidigt men förr eller senare har man det. Så antingen tvingas vi att skaffa glasögon eller byta ut våra gamla för vi såg så dåligt. Det är sällan vi vill erkänna behovet av glasögon "Det har ju gått så bra hittils!". Men när vi väl har satt på oss dem och vant sig vid dem, så vill vi inte vara utan dem. Fråga Ville så får ni se… !

Eddie och frugan var på bio i lördags, "Elias och Kungabåten". Sist Eddie var på bio var på "Bilar" då blev han så rädd att han ville hem och blev kissenödig efter halva filmen. Exakt samma sak hände också denna gången. Den killen har allt för stor inlevelseförmåga + att han har en alleles för liten blåsa (alt. dricker för mycket cola).

Innan filmen skulle börja var det utlottning av ett Elias PC spel - och Eddie VANN!!! Så lyckan över att få spela Elias spelet var minst lika stor som att ha sett filmen, dessutom var spelet bra att ha under filmen att tugga på, då det blev alldeles för spännande.

I reklamen precis innan filmen dök budskapet upp om att ge till hjälpinsatser för barn och en f.d. Idol stjärna dyker upp och säger i slutklämmen av reklamen: "Barn kan inte vänta!". Varpå Eddie mycket vaket och kvickt vänder sig till mamman och säger: "Barn kan visst vänta!". Den kommentaren ska sparas i minnenas bok, och använadas till att påminna honom så fort han hans tålamod tryter, vilket det gör ofta…

Samtidgt så kan han också vänta när det väl gäller, och då kan han vänta hur länge som helst. Om vi ska göra nått kul och jag säger i all hast att han ska sitta här och vänta, så kan det gå en lång stund och Eddie frågar när vi ska sätta igång. Barn kan kanske inte vänta, men de glömmer sällan ett löfte…

Och jag känner att jag funkar på precis samma sätt, ibland finns allt tålamod i världen, och envisare än mig får man allt leta efter när det gäller. Men andra gånger ligger tålamodet på minus, och det krävs ingenting för att det ska spåra ur, jag nästan letar efter anledningar till att det just ska göra det. Detta gäller också oss: "Vuxna kan inte heller vänta!"

(Det gäller att ha tålamod att se slutet av filmen):

"Endings are better than beginnings.
   Sticking to it is better than standing out. " (Pred 7:9)

Fredagar innebär alla pojkar hemma hela dagen (inget dagis på fm). Vilket i sin tur betyder fullt ös medvetslös, ett kanons sätt att ladda upp inför helgen på. Fast idag var det ganska soft på morgonen i alla fall, då vi alla fyra satt i våra pyamasar och mös framför Bolibompa.

Men den innehåller också en massa tjat: "Pappa" (Eddie), "Papa" (Ville), "öööhhh" (Sigge). Så fort jag lämnar någon av dem i ett rum för att gå till någon annan så är de grymt snabba på att upptäcka att jag lämnat rummet och ropar alla på sitt sätt för att få mig tillbaka.

Men så fort jag sitter ner hos dem, så lugnar de sig och då händer det märkliga, de bryr sig inte om mig. De bara fortsätter att leka sin lek, i sin lilla värld. Det är som om min blotta närvaro skapar ett lugn hos dem. Pappa ska bara liksom finnas där…

Och när de ska sova är det samma visa, att de inte kan somna om inte jag är där. Ville låtsas bara somna när man sitter hos honom, och när man smyger ut sätter han sig snabbt upp i sängen och ropar klarvaken: "Papa sitta häär!" och pekar på sin lilla stol bredvid sängen.

I stunden är det ganska påfrestande och tålamodsprövande, men när man tänker på det så är det en av de saker som gör just mig till deras pappa - jag är en viktig trygghet för dem, som inte vem som helst kan ersätta.

På samma sätt hanterar vi ofta Gud. "Gud var är du nu?", "Varför går du inte vid min sida?", "Varför svara du inte när jag ropar!". Gud (liksom jag) har säkert en bra anledning för varför Han inte kommer bara för att vi ropar… tänk dig själv in hur Gud känner sig, med oss (Hans barn) som är så otroligt påfrestande.

"This resurrection life you received from God is not a timid, grave-tending life. It’s adventurously expectant, greeting God with a childlike "What’s next, Papa?" God’s Spirit touches our spirits and confirms who we really are. We know who he is, and we know who we are: Father and children." (Romarbrevet 8:15)

Konstig fråga kanske, men ändå intressant. För vad i ligger skillnaden i att vara kristen förälder, för någon skillnad måste det väl ändå finnas, annars kan det ju kvitta att vara en kristen. Till saken hör ju också att det finns en baksida med att vara kristen (särskilt i Jkpg) - fördommar!

Och en annan baksida är ju att pastorsbarn har ett rykte om sig att vara rebeller, särskilt pojkar, och vi har tre!

Sen finns denna oro som kristen förälder: "Gode Gud, låt mina barn få en tro på dig!" Men det är ju ett himla svårt läge när tron handlar om den fria viljan. Och om barnen väljer att gå en annan väg, hur gör man då med tron och allt som hör den till av kyrkan?

Pressen blir ju inte heller mindre av att vara kristen, att uppfostra någon i sann kristen anda, går det, hur gör man?

Samtidigt finns ju redan mycket av den kristna etiken i den svenska kulturen, så uppfostran blir kanske inte så speciellt kristen, den blir ju svensk, typ….

Sedan är det grymt lätt att snöa inne i kyrkans värld med all verksamhet (precis som det kan vara i idrottsvärlden), men är det sunt för barnen att växa upp enbart i en sådan miljö?

Som ni märker har jag nu bara frågor - jag ber DIG om hjälp! (kristen eller ej spelar ingen roll).

Skicka gärna mejl!

Är kristna bättre föräldrar?

"Håll alltid fast vid den fostran du fått,
ta vara på den, ty den är ditt liv. "(Ords 4:13)

Själva hade vi en tanke med planlösningen på huset, hur vi skulle leva och bo, röra oss och och kunna finna var sitt krypin. Men grejen är den att pojkarna har helt andra lösningar på hur vi ska leva i huset.

Favoritrum nr 1 är tvättstugan. Det absolut mest omysiga rummet är där alla tre älskar att vara. Eddie brukar bygga olika grejer av vagnarna (vi har tre, en tvilligngvagn, barnvagn & Sulky). Och sen gömmer sig alltid Eddie och Ville bakom dessa vagnar varje gång vi ska gå ut och då är de totalt osynliga och skrattar så de kiknar när man till slut hittar dem. Sigge älskar också att vara där, just nu är det tvättmaskinen som är mest intressant. Den kan kan stå vid hur länge som helst och sticka in huvudet i den, snurra den, lägga in saker i den, stänga och öppna den m.m.

Favoritrum nr 2 är garaget. Eller snarare deras snickarbänk. Här var jag lite föruseende och byggde en egen bänk till de små liven och de har hyffsat lärt sig att inte röra grejerna på pappas bänk. Men saken är den att när de bonkar och slår på betonggolvet, så sprider sig ljudet i hela huset. Och bäst av allt är att ta en av pappas maskeringstejprullar och totalt snurra in både sig själva och allt annat med den.

Favoritrum nr 3 är klädkammaren. Eller "walk-in-closet" som vi kallar den. Men pojkarna kallar den för "kojan". Den är nämligen perfekt att bygga koja i. Det blir mörkt och mysigt och det finns alltid någon filt, madrass eller kudde att bygga med. Detta innebär att den ordning som vi kanske lyckas att skapa tack vare att vi har byggt en så stor klädkammare nu bara är en utopi, för det är numera ett ständigt kaos där inne.

Så är det med det mesta i livet. Man planerar och tänker ut, men sedan blir det på något helt annat sätt. Men vad spelar det för roll, vad är det som är viktigast? Jo, att livet blir roligt och spännande - precis som tvättstugan, garaget och klädkammaren är. Så tänk inte för inrutat, tråkigt och lås inte dig själv vid att saker måste vara på ett visst sätt, livet vill ge oss så mycket mer…

"There is plenty of room for you in my Father’s home."  - Jesus (Joh 14:2)

Eddie hade så sett fram emot denna helgen. Två kalas, en kompis och en kusin. På sin kusins kalas, när vi sitter där alla samlade runt bordet så hör jag honom säga: "Pappa, jag ville inte att du skulle ta sönder min låda." Jag hängde inte med på vad han menade, men snart insåg jag att han hade kommit och tänka på den kartongen vilken vi hade gjort en riddarborg av två dagar tidigare, den kartongen som han hade använt som stöd för sina pedaler till sin datorratt. Då såg jag hur Eddies läpp började att skaka och mungiporna tyngdes nedåt. "Bryt inte ihop nu Eddie." sa jag. Men det var precis det han gjorde. Han blev helt otrösterlig på grund av en kartong.

Och samma sak hände vid dagis idag. När vi skulle gå in så stod han och hängde på grinden, varpå jag öppnade den och Eddie skrek: "Dumma pappa, jag skulle öppna!" Sen var han helt förstörd. Han satte sig på golvet inne på dagis och bara grät, och han som annars brukar springa in och leka. Blev nu sittandes under sin jacka helt knäckt, över en grind.

Detta med känslor och Eddie är något oerhört komplicerat. Men det brukar inte hålla i sig så länge, som tur är. På kalaset så lekta han som inget hade hänt efter en stund och på dagis brukar det släppa så fort jag har gått.  (hoppas jag).

Men hur kommer det att gå för Eddie när han blir kär, hur ska den killen hantera alla sina känslor då…? den dagen den…

Men mitt tänk här är att hellre att det är för mycket känslor än för lite. Att han inte är introvärt och svår att nå. Nej, han är som en öppen bok, man ser hur han mår. Detta är givetvis så osvenskt och ovuxet som det kan bli, att visa känslor. I vårt kalla nordenland är detta något som vi lärt oss att hålla inne med, sen mår hela det svenska folket bara sämre och sämre också… nej ut med känslorna, även om det blir jobbigt för stunden, för i längden mår man ju så mycket bättre!

"Now that we know what we have—Jesus, this great High Priest with ready access to God—let’s not let it slip through our fingers. We don’t have a priest who is out of touch with our reality. He’s been through weakness and testing, experienced it all—all but the sin. So let’s walk right up to him and get what he is so ready to give. Take the mercy, accept the help."  (Hebr 4:14-16)

Eddie och Ville älskar att titta på Disneyfilmen "Bilar". Och då de häftigaste bilarna dyker upp så sitter Ville och utbrister: "Minna!!!" (betyder "min") och pekar på en av bilarna. Han har nu verkligen tagit fasta på att saker och ting kan vara hans och ingen annans. För när Eddie pekar på samma bil på filmen som Ville, då ryker de ihop och blir osams, osams över figurer på en film. Patetiskt kan vi tycka… men vi lever alla i samma lögn som Ville. För visst tror vi att saker och ting här i livet är våra och ingen annans, att ingen annan ska få komma och ta något som är vårt och bara vårt. Och vi går även så långt och säger att vi äger vårt eget liv, att vårt liv är vårt och ingen annans… eller hur? Visst tänker vi så? - precis som Ville.

Men sanningen är ju den att ALLTING kan tas ifrån oss på en sekund, även vårt liv… hur kan vi då äga vårt eget liv, när vi ytterst sätt inte kan bestämma över det till fullo?

Men ibland så delar Ville med sig, även till sin lillebror Sigge. De goaste är när han kommer med sin snuttefilt och lägger sig bredvid Sigge och de båda ligger och suger på sina tummar medan de gnor på samma filt, Den käraste sak Ville har kan han dela med sin bror = vackert!

När ska vi inse att livet har vi fått för att dela med andra, att ALLT bara är oss till låns. Varför? Jo för att delad glädje är dubbel glädje. Det är då livet blir så mycket vackrare - när vi delar med oss. För det är ju det vi försöker lära våra barn, att dela med sig - då ska väl vi själva vara goda exempel.

Vi skämtar bort ordet "Minna" med Ville, så nu kommer han och håller i sin filt och säger "minna!" med en lurlig blick och vill inget annat än att vi ska ta hans filt och också säga "minna!", varpå han rycker åt sig filten igen och ropar ut "Nää, MINNA!" med ett underbart gapskratt!

"Make sure you don’t take things for granted and go slack in working for the common good; share what you have with others. God takes particular pleasure in acts of worship—a different kind of "sacrifice"—that take place in kitchen and workplace and on the streets." (Hebrerbrevet 13:16)

Klassikern är när jag har byggt mitt eget bygge (jag älskar att bygga). Så dröjer det max en halvsekund så är någon av pojkarna där, mest Eddie, och stampar på det, kör över eller gräver sönder. Jag känner då hur frustrationen spränger inom mig, men oftast lyckas jag tygla mig och säga: "Vad bra att du tog sönder det jag hade byggt för du kan ju bygga något ännu bättre, vad ska vi bygga?".  Det som då skapas blir ju inte alls lika exakt och slätt som mitt bygge (vuxet) men barnens blir ändå på nått sätt vackrare - det som barnen bygger är mer kreativt och skapande och innehåller mer självförtroende och frihet. För när Eddie är klara ställer sig han sig upp och sätter ena armen i sidan och utbrister: "Kolla vad jag byggt, fint va!".

Jag vill inte att mina barn ska tappa den inställningen till livet, som vi vuxna ofta verkar helt kommit vilse. Kreativiteten och skapandet ligger i oss medfött, det är inget vi behöver lära barn. Men självförtroendet och friheten är något som måste läggas till. Men samtidigt så spelar det ju ingen roll hur mycket självförtroende som finns om inte friheten att finns där, och tvärt om. Och skaparglädjen i livet tas snabbt bort om självförtroendet raseras och livet mister sin frihet. Då har vi blivit inlåsta fastkedjade och inlåsta i en bur med en blick som tomt stirrar ner - då är vi vilse.

Och Eddie visar ofta för mig hur fel jag har när jag säger: "Eddie så kan man inte göra!" varpå Eddie ständigt förbluffa genom att hitta helt andra lösningar som jag inte ser.

"Your job is to pull up and tear down,
   take apart and demolish,
And then start over,
   building and planting."  (Jeremia 1:10)

"If you stick with this, living out what I tell you, you are my disciples for sure. Then you will experience for yourselves the truth, and the truth will free you."  - Jesus